Ny blogg - för femhunraelfte gången
Ja, då har jag skapat ytterligare en blogg. Får se hur bra det går med denna då.
Jag kan börja med att berätta att jag är 30 år. Gift med en underbar man vid namn Lars, 29 år. Vi har varit tillsammans i snart 4 år och gifta i snart 2 år. Vi har 2 barn. Rasmus snart 4 år, och Ebba snart 6 månader.
Rasmus fick en tuff start i livet. Han kom hela 15 veckor för tidigt. Han föddes med urakut kejsarsnitt den 14 september 2010. Han var beräknad till den 28 December 2010. Anledningen till den förtidiga födseln var att jag hade preeklampsi (havandeskapsförgiftning), och jag drabbades tidigt av kraftiga sammandragningar som bara blev värre och värre. Som tur var så låg jag inlagd. Så på kvällen den 14 september så pratade jag med min mamma i telefon, klockan var runt 21:30. Vi la på för att jag hade så ont. Ca halvtimmen senare så slutade jag andas och blev medvetslös. Barnmorskan som var där inne för att sätta CTG på mig, tryckte på en knapp så kom det sjuhundraelva andra sköterskor, barnmorskor, läkare med mera. (Detta har jag fått berättat för mig och läst i min journal). In på operation och urakut kejsarsnitt. det visade sig att jag hade total placentaavlossning. Rasmus kom ut i hela hinnor. En gosse på 670 ynka gram och 30,8 cm kort. Ett huvudomfång mättes till 22 cm. Han tog ett andetag och skrek av sig själv när dem tog ut honom. Det hade hon som förlöste mig aldrig varit med om att en bebis så förtidigt född hade gjort under hela hennes yrkesverksamma liv. Neonatal personalen stod beredda och tog emot honom och la honom i kuvös och i respirator.
Rasmus fick en tuff start i livet. Han kom hela 15 veckor för tidigt. Han föddes med urakut kejsarsnitt den 14 september 2010. Han var beräknad till den 28 December 2010. Anledningen till den förtidiga födseln var att jag hade preeklampsi (havandeskapsförgiftning), och jag drabbades tidigt av kraftiga sammandragningar som bara blev värre och värre. Som tur var så låg jag inlagd. Så på kvällen den 14 september så pratade jag med min mamma i telefon, klockan var runt 21:30. Vi la på för att jag hade så ont. Ca halvtimmen senare så slutade jag andas och blev medvetslös. Barnmorskan som var där inne för att sätta CTG på mig, tryckte på en knapp så kom det sjuhundraelva andra sköterskor, barnmorskor, läkare med mera. (Detta har jag fått berättat för mig och läst i min journal). In på operation och urakut kejsarsnitt. det visade sig att jag hade total placentaavlossning. Rasmus kom ut i hela hinnor. En gosse på 670 ynka gram och 30,8 cm kort. Ett huvudomfång mättes till 22 cm. Han tog ett andetag och skrek av sig själv när dem tog ut honom. Det hade hon som förlöste mig aldrig varit med om att en bebis så förtidigt född hade gjort under hela hennes yrkesverksamma liv. Neonatal personalen stod beredda och tog emot honom och la honom i kuvös och i respirator.
När han var 5 dagar gammal så opererades han för ductus. Tiden gick och han blev stabilare och stabilare. Visst det kom några bakslag, men som det heter "ett steg framåt - två steg bakåt". Med tiden så blev han av med respiratorn och låg i CPAP. Efter ett tag så började vi att träna honom ur CPAP:en, ibland gick det bra ibland mindre bra. Men tillslut blev han av med CPAPEN också och kunde andas själv, med hjälp av syrgas. Efter ytterligare en tid, så blev han även av med den. Den 10 December 2010 fick vi ÄNTLIGEN åka HEM! Efter 3 månader på sjukhus. Vi var fortfarande inskrivna för hemsjukvård. Vi blev helt utskrivna från hemsjukvården och Neonatal den 20 februari 2011. Då övergick vi till vanliga BVC. Han är idag en frisk pojke med full fart i benen och bus i ögonen. Detta var bara den korta versionen av allt som hänt, men jag har fått med det mest väsentliga.
Här är Rasmus 2 dagar gammal.
Rasmus blöja var lika liten som ett bankkort, och då var den ändå för stor.
Efter 5 (!) missfall, så blev Ebba äntligen till och hon var där för att stanna. Lyckan var total. På grund av att Rasmus är så pass förtidigt född så klassades min graviditet för riskgraviditet. Jag fick göra otaliga ultraljud, jag fick gå på blodförtunnande medicin, jag fick extrakontroller hos både min barnmorska och på Spec MVC. Allt var bra med Ebba. Hon växte så hon knakade och både hon och jag följde våra egna kurvor. De enda önskningarna jag hade, förutom att hon skulle födas frisk, var att få en full graviditet och att få föda vaginalt. Den första önskan gick i uppfyllelse, men inte den andra visade det sig.
Måndagen den 17 februari 2014 i v 39+1, vaknar jag, går på toaletten som vanligt, och märker att det rinner på benen, trodde först det var vattnet som gick. Hade sammandragningar som hette duga, och stenhård mage , och ont utav bara tusan. Det som rinner visar sig vara färskt blod. Jag fick panik. Ringer förlossningen, de säger till mig att ringa ambulans, ringer ambulans och ambulansen kommer - med blåljus. De gör några kontroller, jag blöder fortfarande och smärtan tilltar och magen är fortfarande stenhård. De misstänker placentaavlossning. In i ambulansen. På väg till förlossningen, så var min bästa vän, lustgasen. Åh jag hamnade i sjunde himlen. I alla fall. Anländer till förlossningen, mannen är rean där, då han jobbar i Lund. De gjorde ultraljud, fick klippa upp min fina "bebis" tröja, då jag hade så ont att jag inte klarade av att sätta mig upp. In på operation, urakut kejsarsnitt. Det visade sig att det var placentaavlossning - denna gången också. Och det är mycket ovanligt att det händer en och samma person 2 gånger. Från det att jag ringde till förlossning/ambulans, till det att hon var ute, tog mindre än 45 min. Kl 08:41 kom en flicka på 3955 gram, 51 cm lång och ett huvudomfång på 35 cm till världen. Så det var en enorm skillnad om man jämför med storebror. Jag gick miste om att få föda vaginalt, och få känna känslan när dom lägger upp henne på bröstet, MEN, hon var en frisk och välskapt bebis. Och det är det enda som betyder något. Låg på Avd 44 i Lund i 2 dagar, sedan fick jag åka hem till familjen MED vår flicka. Det var en ny känsla, då vi inte fick åka hem med Rasmus.
Ebba 2014-02-17 kl 08:41
